fbpx
+46(0)73-757 41 86 info@tankstort.com

Som flockdjur påverkar vi varandra – vi sitter ihop i allt från kroppsspråk, gener och familjesystem till val, glädje & sorg. Oftast vackert sunt samspel men ibland kan vi tappa balansen. Ett sådant exempel är om vi börjat vänja oss vid att ofta kompromissa med magkänslan, leta fel hos oss själva eller anpassa oss för att inte trigga igång någon annans negativa beteende har det dock gått för långt. Då behöver vi öva på att lyssna på våra känslor, vara tydliga med behov & sätta sunda gränser. Är vi inte vana med detta kan det vara en omtumlande ”programuppdatering” då vi är biologiskt programmerade att vara lojala med ”flocken” även om den inte är bra för oss. Jag vet av egen erfarenhet då vi i vår familj läkt ut från trauman med manodepressiva föräldrar, tvångsinlåsningar på mentalsjukhus till effekter i mig som medberoende & missbruk till att idag vara hela & sätta oss själva först.

Hjärnan tänker i bilder så låt oss se varje person som en bubbla där vi bestämmer själva med hjälp av våra känslor, värderingar, beteenden, minnen mm – det som definierar oss. Detta är vår borg – vår trygga plats. Med våra sinnen som verktyg stöttas hjärnan att förstå omvärlden & bara visuellt bearbetar hjärnan mirakulösa 20 GB/sek. Allt lagras. Speciellt det vi upprepar ofta & med känsla. Intressant nog lagras minnen i ett systemet ”liknande känslor” för att hjälpa oss att antingen anpassa eller avvika. När vi sedan upprepat något tillräckligt många gånger bildar ”känslodatan” cellminnen som sedan är redo att triggas igång varje gång du möter en liknande situation – du känner igen detta som magkänslan. Du har kanske upplevt att du gått in i ett rum & direkt vet att ”något inte stämmer”? Din hjärna har då redan visuellt scannat av kroppsspråk & jämfört mot tidigare ”data” för att ge sin ”dom” för att sedan skicka ut uppåt eller nedåt ”tjack” i blodsystemet. Vanebildande system byggs & förstärks. Visst är det spännande?!

Så med andra ord så bygger vår reaktion på det vi har med oss i bagaget – både genetiskt & miljömässigt. Därför är det vi känner ALLTID rätt för oss själva (precis som det ALLTID är rätt för andra i deras egen bubbla) då cellminnet helt enkelt svarar utifrån våra erfarenheter. Som vi berörde förra månaden så är hjärnan programmerad att spara energi vilket gör att 95 % av våra val är att göra som vi alltid har gjort, dras till dem som liknar oss själva & det vi är vana med oavsett om det är bra/dåligt för oss. Det vi kan välja är hur vi förhåller oss till händelser och att vi kommer ihåg detta när det börjar gå motigt för oss att skapa en ny vana, bryta dåliga mönster eller komma igång med något nytt i allmänhet. Vi behöver ha tålamod med oss själva. Men håller vi i och är konsekventa bildas nya kopplingar som leder till nya känslor och beteenden i vår egen bubbla som faktiskt är den enda plats vi på riktigt kan påverka. Det är här gränser kommer in – när våra “bubblor” möts.  beskriva hur andras val påverkar vår egen och be andra att visa hänsyn till oss, ta hand om sin egen lägsta nivå (om de vill det), lita till deras val och ansvar att ta tag i sitt. Sedan kommer utmaningen i att VÄLJA att vila i det. Att stanna kvar i oss själva och lämna andra åt sig själva.

Det sägs ofta att magkänslan alltid har rätt – jag ställer mig lite mer tveksam till det påståendet. Hjärnan är en fantastisk kalibrator men inte felfri utan även den kan koppla fel. Det hände mig för inte alls många dagar sedan när jag såg en person som jag direkt inte tyckte om just för att hon påminde mig om en traumatisk upplevelse. Jag visste ju rent logiskt att jag aldrig träffat henne förut så jag fick medvetet välja att prioritera ny information i detta möte framför min gamla programmering. Vi pratade på och så visade sig att hon var hur go som helst. Så ett tips är att ta sig själv med en “näve salt” ibland. Ställa sig frågan: är detta sant eller är det en känsla från en tidigare situation?  Det gäller även det omvända förhållandet om vi för länge har befunnit oss i kaos och trauma och detta har blivit vårt normalläge även fast vi logiskt vet att det är dåligt för oss. Det vi upprepar blir vår sanning och då är hjärnan programmerad att fokusera mer på på det, dra vår uppmärksamhet till det och det blir då vår vardag. Då kan vi behöva lära om, att identifiera fara och agera på att ta oss därifrån. Oftast behöver vi hjälp att ta oss vidare men utmanas i att agera då detta ligger utanför våra “95%” – då är det bra att söka hjälp hos en utomstående. Få hjälp att öva på att skapa ett hälsosamt förhållningssätt till oss själva som sedan i sin tur ger oss styrkan att skapa en ny verklighet.

Ett bra sätt att börja är att kika på hur du mår i den flock du har runt dig. Så låt oss börja där. Ta fram penna och papper och pennor med färger som representerar positiva samt negativa känslor för dig.

1. Rita en cirkel runt ditt namn i mitten på ett papper. Du ska nu få rita upp de du spenderar mest tid med i tanke och handling runt din bubbla. Kom ihåg att hjärnan inte kan skilja på tanke eller verklighet. Så tänk efter – vilka spenderar du mycket tid med? Fyll i namnen utan bubbla runt. Ju närmare namnet är din bubbla desto mer frekvent “umgås ni” & ju längre ifrån desto mindre tänker du på eller träffar du personen i fråga.

2. Välj en färg som motsvarar den känsla du får kopplat till namnet & rita hens bubbla. Tex: röd = negativ, orange = blandat, grön = positiv. Bubblan behöver inte vara rund utan ska bara visuellt visa för dig hur den påverkar din – ibland kan det kännas som att en person är lite “taggig” – rita då det eller så är det ren kärlek – rita då det. Rita hens bubbla precis som du ser den. Det viktigaste här är att kika på hur slutresultatet blir. Har du en ovän som du tänker mycket på men inte träffar – går den personens energi rakt in i din bubbla och “stör” fast den inte ens är i samma rum? Går hens bubbla in i din eller är den intakt utanför dig? Reflektera. Är det en positiv eller en negativ känsla? Vill du ha mer/mindre av den? Är det något som behöver redas ut? Behöver din sanning prioriteras/kommuniceras? Att sätta ord på våra känslor är så grundläggande viktigt så att det till och med har makt över vår hälsa. Så att ta för vana att öva på att säga vad vi känner till den som får oss att känna känslorna är därför vitalt. Oavsett om det är kärlek, ilska, sorg eller ren glädje. Känslorna är gjorda för att lämna kroppen så tillåt dem! Men som sagt – det viktigaste är att vi äger känslan för oss själva. Att vi identifierar vad som inte känns bra. Ljuger vi för oss själva för länge kan vi nämligen glömma bort vårt eget värde och att vi (som alla andra) förtjänar att få ha balans i vår egen bubbla. Vi förtjänar att få må bra. 

 

3. Att skrida till action och sätta gränser. När vi identifierat det som inte känns bra är det viktigt att skrida till handling – att städa upp i relationerna – säga det vi behöver säga till den som behöver höra det. Även om det känns motigt. Som artikeln inleddes så är vi flockdjur och vi undviker normalt sett gärna potentiella konfliktsituationer. Ibland räcker dock detta inte hela vägen och vi behöver agera i att sätta tydliga och kärleksfulla gränser. Både så vi själva och andra hör det.

Så vad är gränser då egentligen? Kanske kan vi beskriva det som mötet mellan våra bubblor – gränsen mellan värderingar – mötet mellan olika sanningar. Kanske är det att beskriva hur en annans persons val påverkar oss och vilka effekter det har. Att ge den andra personen möjlighet att förstå hur det känns i oss så hen får en rättvis chans att ändra sitt beteende och få en chans att skapa balans i relationen. OM hen vill det. För vi är alltid två i denna dans – det är bådas ansvar att vårda relationen så att den får möjlighet att vara sund.  Är vi tysta tillåter vi det som gör ont att få fortsätta.

Om relationen känns dysfunktionell på något sätt finns det en bra modell som hjälper oss identifiera om det faktiskt är så. Du kanske hört talas om “Triangeldramat”? När våra bubblor möts och vi befinner oss i en dysfunktionell relation kan det underlätta att förstå dessa beteenden. Ofta gäller detta personer som inte fått lära sig att det är ok att vara precis som man är eller att sätta sunda gränser. Att städa upp ordentligt. Då vänder vi oss till andra för att få lösningar, bekräftelse eller uppläxningar. Vi hämtar det utanför oss själva. Modellen kallas Triangeldramat och känns nog igen för de flesta av oss. Det är egentligen inget underligt alls med rollerna – jag kliver in och ur dem ibland själv som de flesta av oss. Utmaningen är om vi stannar i dessa roller och inte har insikten i att de just är försvagande och inte leder till den positiva förändringen de flesta av oss vill ha om vi fastnar i dem. Det är riktigt intressant att när en person intar någon av dessa roller måste den andra personen inta någon av de andra rollerna. Det blir svårt för ett offer att prata med ett annat offer – då blir det en tävling i vem det är mest synd om. Haha. Tillslut måste någon byta roll. 

Du kanske känner igen “offerrollen” där personen söker empati och bekräftelse i ständigt drama. Personen har ingen beslutskraft och tar inget eget konkret ansvar för situationen som hen faktiskt medvetet eller omedvetet skapat eller sökt sig till. Maktlöshet. Det är alltid någon annans fel. Vanliga kommentarer kan vara “varför detta händer alltid mig”, “det spelar ju ingen roll vad jag gör”, “hon är ju bara dum i huvudet” eller kanske “att jag aldrig lär mig” osv osv. När ett dysfunktionellt samtal uppstår behöver “offret” att jag antingen intar rollen som “räddaren” eller “uppläxaren” – bekräftelsen behöver levereras då hen inte klarar av att sätta gränserna själv.

Räddaren” har rollen att kliva in och tycka synd om, fixa situationen eller förstärka den. Vara den som tar hand om känslorna som “offret” känner – identiteten i att vara räddaren detta handlar om ett slags medberoende och att känna sig trygg i att inte behöva tänka på sina egna behov eller känslor – helt enkelt flytta fokus till andra personers problem. Responsen brukar vara att helt enkelt haka på – “ja hon är verkligen helt dum i huvudet”, “du kunde ju inte ha vetat”, “du har inte gjort något fel” eller “jag tar hand om dig”. Att gotta ner sig i negativa känslor blir ett slags missbruk tillslut och då negativa känslor är fem gånger starkare än positiva går relationen lättare in mot detta. 

Den sista rollen som “besserwissern” eller “uppläxaren” är att ta energi av situationen som den som vet bäst. “Skärp till dig nu”, “Gör som jag gör” eller skuldbelägga personen genom att säga “du får ju skylla dig själv när du gör så där”. Svart eller vitt utan utrymme för egna beslut. Lite som en arg föräldrar som läxar upp sitt olydiga barn. Den ser ner på offret och känner sig då mer värd.

Det är en ganska spännande dans att bevittna när man väl lärt sig denna modell. För vad skulle hända om vi istället för att spegla personens behov istället intar helikopterperspektivet och bara lyssna utan någon reaktion eller något svar? Inte lämnar något känslomässigt avtryck att “konsumeras” utan styr in samtalet på att stärka personen att själv sätta gränser och lära sig av situationen och höja sin egen lägsta nivå. Lättare sagt än gjort såklart dock kan det underlätta att vara medveten om rollerna, ta några sekunder att reflektera över vad som sägs egentligen och sedan (om du känner att du måste svara) styra in samtalet på lösningar.

Vill vi må bättre i relationen i fråga kommer vi inte från ansvaret att äga vår del i den. Är relationen sund och personen är vid sina sinnes fulla bruk, över 18 år och inte en fara för sig själv eller andra (då behöver såklart professionella insatser kopplas in) kan vi helt enkelt utgå från att vi bara behöver öva på att ge relationen lite härlig ärlig kärlek. Här kommer några bra tips på att underlätta en hälsosam kommunikation och gränssättande.

  • Utgå alltid från dina egna känslor och dina egna behov. Det vi känner är sant för oss. 
  • Visa respekt för den andra personens sanning.
  • Undvik skuldbeläggande ord såsom: “varför” eller “du måste”.
  • Berätta din sanning på ett öppet, ödmjukt och avväpnande sätt. Inta “helikopterperspektiv”.
  • Bra sätt att kommunicera är:  ”Jag känner att.. Jag vill förstå.. Jag behöver… När du väljer att göra så blir jag att känna mig såhär….Jag vet att du inte vill att jag ska känna så….Kan du berätta hur du tänker…. osv”
  • Styr in samtalet på hur ni kan lösa det tillsammans. 
  • Beröm varandra för att ni tagit tag i det och mött varandra. 

Känns det läskigt? Kom ihåg att det är dina gamla program som kör igång. Samtalet har inte ägt rum än. Så satsa på dig själv  och utmana dina gamla känslodata. Var ärlig. Bygg nytt. Skapa nya kopplingar via nya upplevelser genom att sätta dig själv först och ge er relation en möjlighet att stärkas och fördjupas.

När samtalet är avklarat – oavsett hur personen valt att möta dina känslor. Vila i att du gjort det bästa du kan. Vi har alla ett val. Antingen äger personen sin del i lösningen tillsammans med dig eller så väljer personen att inte göra det. Oavsett – ge hen tid & respektera dennes val lika mycket som du vill de ska respektera ditt. Det enda vi kan göra är att fokusera på det vi själva behöver. Visa oss själva i handling att det går, ge hjärnan en chans att bygga nya cellminnen så magkänslan uppgraderar sitt program.

Tänk Stort & GoBack2Basics. Vi befinner oss alltid där vi behöver vara för att lära oss det vi behöver lära oss för att ta oss dit vi ska. 

Lycka till!

Ann-Sofie Fryxell